Under våra liv känner vi oss ibland i behov av att komma ifrån vardagen och dess måsten. De två teoretiska vilodagarna i veckosluten blir till slut även de en upprepad rutin som inte är direkt avslappnande. Om vi tittar på olika etniska grupperna i olika länder, olika religioner märker vi att i alla finns vanan av en lite längre paus av vila och lugn.
I Italien är en sådan paus Ferragosto (15:e augusti) medans man i de nordiska länderna har San Giovanni/St.Johannes, midsommarfesten. Muslimerna har Ramadan, som upplevs som en återkommande kvällsfest. De kristna i alla doktriner, alla vädersträck förenas vid påsk och framförallt vid julen; höjden av kollektiv ledighet från de vardagliga sysslorna.
Många förstagenerations svenskitalienare har, hoppas och tror jag, ett vackert minne av jularna de upplevt, mer eller mindre unga, i moderslandet. Det är typiskt att de utvandrade kommer hem för några dagar för att fira, mer än Jesu födelse, den varma familjära atmosfären från deras barndom. Många var de hårt utlandsarbetande som, framförallt under femtio och sextiotalet, reste i överfulla tåg från Tyskland, hemåt långt ned till södern, till Kalabrien och Sicilien. Dessa tågresor tur och retur är dock endast ett minne, numera tar man flyget till låga priser eller bilen genom hela Europa.
Det vackraste julminnet för många betyder inte bara föräldrar och syskon utan en hel armé av kusiner, mor-, och farbröder, svågrar och svägerskor, vänner, barn, fästfolk, alla lyckligt förenade. Förmodligen fanns där också mor- och farföräldrar, om de fortfarande var vid liv. På den tiden hade man många barn; fem, sex, tio, och några numrerade sönerna när de namngav dem, frånsett den förstfödde vars namn var givet: Secondo, Quinto, Otavio. Deras barn har i sin tur troligen endast fått ett par barn, frånsett de vanliga undantagen, och i dag är det redan mycket om man får ett barn.
Man samlades hemma hos den som hade störst ekonomiska och logistiska möjligheter och därifrån gjorde man utflykter hem till vänner och bekanta. Pajer, briosce, smörgåsar med prosciutto/skinka, ostar, salami och tilltugg av alla de sorter. Efterrätter vackert inslagna av entusiastiska husfruar, och naturligtvis saknades inte spumante, som hos oss felaktigt kallades champagne.
I vissa större familjer, i väntan på det bingo som hölls med bönor, spelade man även andra sällskapsspel med både franska och italienska spelkort; som sette e mezzo, macao, baccarà, il mercante in fiera. De mest engagerade familjefäderna satte upp en bank med riktiga pengar för att hålla spänningen vid liv, men bara med mindre mynt och summor. Det var ett oskyldigt tidsfördriv därför att man spelade bara under julperioden och nästan alltid slutade kvällen med en liten vinst eller förlust.
Menyn vid lunchen kunde variera beroende på om den var i norr eller söder. Till exempel pasta med sardeller i Palermo, ål i Napoli, tortellini i norr, ossobuco i Milano, fylld kalkon och linser i Rom och i hela landet. De läckra efterrätterna var cassata siciliana, torrone, cantuccini toscani, panforte di Siena. Alla italienare, från nordligaste norr till Lampedusa i söder var (och är) samlade sedan San Babila runt den traditionella Panettone, senare även som varianten pandoro veronese.
Man ställde upp julkrubban och dekorerade julgranen, inte bara för och tillsammans med barnen. Innan ankomsten av den praktiska men banala plastgranen, om man inte hittade en riktig gran gick det bra även med en tall och på Standa eller Upim fanns ett stort urval kulor i olika färger och storlekar. Frånsett Den heliga familjen fanns även massor av heliga män, herdar, får och änglahår. Alla kunde inte köpa dem men inträdet var gratis även på den tiden (stod det skrivet) och föreställningen utan kostnad.
Hur våra jular har förändrats? Är julen vi firar i Sverige annorlunda än medelhavets? I ett Europa där länderna liknar varandra mer och mer finns det skillnader men jag tror inte att de är så stora vid jul. Panettonen är, precis som pizzan, globaliserad och kom hit upp redan innan många andra specialiteter. De traditionella recepten med sina varianter har multiplicerats, ändrats, sofistikerats med tiden. Google har ett stort sortiment.
Det som förenar den nord- och sydeuropeiska kristna traditionen verkar för mig vara den vanligaste utvecklingen: den kommersiella. Små och stora presenter till stora som små, barn, barnbarn, nära och inte så nära släktingar, vänner, kollegor, grannar osv. Men vad gör vi med alla dessa presenter? Jag äger redan allt det som jag behöver. Som tur är har det blivit vanligt att återkomma till affären med kvittot för att byta varan. På tal om denna kommersiella utveckling: skulle det inte vara bättre om vi skänkte våra pengar till välgörande ändamål, till de som verkligen behöver dem? Även Jesusbarnet var fattig och i Italien finns en viss tradition: “inga blommor men goda gärningar”.
Antropologerna lär oss att det är tillfredställande att skänka och framförallt stärker det banden med de som är oss kära. Eftersom det i dagens samhälle behövs ett överskott av allt försöker man ge bort något ovanligt. Kära vänner har gett mig en buske och jag vet inte vad jag skall göra med den, vart jag skall sätta den eller hur jag skall sköta om den. Men det spelar ingen roll, det som är viktigt är kärleken, omtanken, värmen, uppskattningen, närheten till de som omger oss; och om det är sant blir vi alla lite snällare till jul, framförallt om man, som de säger i Sverige, äter pepparkakor.
Fulvio Leone
Översatt till svenska av Hanna Langmann