Under en promenad på Norra Kyrkogården i Stockholm i augusti 1986 lade jag märke till en minnessten som överst hade en stjärnbekrönt lyra.
Den hade ett namn ingraverat: Jacopo Foroni, född i Verona 1825 och död i Stockholm 1858, vid bara 33 års ålder. Det första som fångade min uppmärksamhet var inskriptionen i mitten av den eleganta gravstenen vilken avslöjade såväl personens betydelse som den uppskattning han hade lyckats vinna på svensk mark. Det stod:
Konstnär. Okonstlad.
Främling. Begråten.
Vem var denne man som förtjänade en så vacker minnesten och ett så stort bevis på uppskattning?
Efter att ha läst en kort biografi i 1908-års upplaga av Nordisk Familjebok fick jag kontakt med arkivarie Bergliot Bucht på Kungliga Operans Arkiv i Filmhuset som visade mig en stor bunt papper som tillhört Jacopo Foroni.
Det var läsningen av dessa dokument, mestadels tidningsurklipp, teckningar, kvitton, brev på svenska, italienska och franska som väckte mitt intresse för denne min landsman, som liksom jag själv , stannade i Sverige under hela sitt verksamma liv . Foroni kom att betyda så mycket för musiklivet i Stockholm under 1800-talets andra hälft att han räknas som en svensk tonsättare i landets musikhistoria.
Undertecknade upptäckte att i Italien, och till och med i hans hemstad Verona, visste man mycket lite om den 10-års period han bodde i Sverige. På samma sätt visste man i Sverige nästan inget om hans tid i Italien innan han flyttade hit.
Här är i korta drag hans historia:
År 1849 fick Kungliga Operan i Stockholm en ny kapellmästare .
Hans namn var Jacopo Foroni, en 24 år gammal italienare som året innan hade tillkallats till Sverige som kapellmästarvikarie av ett i huvudstaden gästspelande italienskt Operasällskap. Foroni var redan välkänd i sitt hemland som pianovirtuos och tillika kompositör och en av hans operor, Margherita, hade med stor framgång uppförts i Milano.
Under de politiska oroligheterna i Italien i mars 1848 hade han deltagit i revolten i Milano mot den österrikiska armén och skrivit några patriotiska musikstycken som sjöngs av revoltörerna på barrikaderna. Detta blev förmodligen orsaken till att han blev tvungen att fly “från övermakten och våldet” – som August Blanche skrev .
Han blev snabbt populär i Stockholm och tog hela huvudstadens kulturelit med storm, inte enkom för hans musikaliska begåvning och bravur som orkesteranförare utan även för hans omfattande intresse för internationell och nationell politik, ekonomi och kultur.
När Jacopo Foroni 1848 kommer till Sverige är landet inne i en omfattande utvecklingsprocess:
Järnvägar, kanaler med sluss-system håller på att byggas, handel och hantverk börjar blomstra, frimureriet grundas, nykterhetsrörelser och religiösa sekter bildas, hela samhället präglas av optimism och framstegsförväntan. Samtidigt är det dock fortfarande stora skillnader mellan fattig och rik.
Kung Karl XIV Johan, den förste av ätten Bernadotte, hade 1844 efterträtts av sin mer liberale son, Oskar I, som dessutom hade stora konstnärliga intressen och blir nära god vän med Foroni.
“Även inom musikområdet – skriver i sin introduktion till boken pianisten Jan Åke Nilsson* – är vi inne i en utvecklingsprocess: manskörssången hade startat 1813 i studentkretsar i Uppsala, där Gunnar Wennerberg och Oskar I:s son prins Gustaf spelar en viktig roll, August Blanche presenterar den första nyårsrevyn 1844-45, Dahlgrens sång- och dansspel Värmlänningarna framförs för första gången 1846, Orphei Drängar grundas 1853.
Allt fler musikbegåvningar ville också skaffa sig en ordentlig utbildning. Det bästa stället för en sådan fanns vid det av Mendelssohn 1843 grundade konservatoriet i Leipzig. Där studerar på 1840-50–talen flera blivande svenska tonsättare .
Den främsta formen för offentlig underhållning i Sverige var teatern. Kungliga Teatern i Stockholm hade under flera år upplevt en stor glansperiod med den berömda svenska näktergalen Jenny Lind i täten. Hennes position var unik: fast anställd vid Kungliga Teatern vid 17 års ålder, hovsångerska vid 20 års ålder, en omfattande utländsk karriär som börjar när hon är 24 år, hon hyllas och beundras av bl.a. Chopin, Mendelssohn, Brahms, makarna Schumann och H.C.Andersen.”
Jenny Lind ger sin sista föreställning på Operan 18 april 1848 och flyttar därefter från Sverige. Jenny Lind–febern fortsätter nu utomlands, främst i Amerika och England, där hon bosätter sig tillsammans med sin nyblivne man, Chopin-eleven Otto Goldschmidt.
Det är alltså en svacka i svenskt operaliv, när Foroni med Vincenzo Gallis operasällskap den 26 juni 1848 kommer till Sverige.
Foronis inträde i svenskt musikliv visar sig emellertid bli mycket lyckosamt och innebär på många sätt ett kraftigt lyft.
Publiken återvänder snart till operaföreställningarna och utvecklingen går häpnadsväckande snabbt framåt: Verdi uppförs för första gången i Sverige och Foroni når stor framgång som dirigent men också som kompositör. Strax efter det att hans opera Cristina di Svezia haft premiär blir han dessutom – i konkurrens med vår egen Franz Berwald – utnämnd till hovkapellmästare .
Samma år, 1849, invaldes han också i Musikaliska Akademien. 1854 får han Vasaorden av kung Oskar I.
“Foroni – fortsätter Jan Åke Nilsson – är begåvad inom så många områden att det är svårt att placera honom i en bestämd nisch.
Han är mångsidig och ‘bred’ i ordens bästa bemärkelse, även i ämnen utanför musiken, och som person ägde han en färgstark utstrålning.
Visst är han teaterns och operans man, både som dirigent och som kompositör av fyra operor. Operamannen märks också i flera av de pianokompositioner som han redan hade komponerat i Italien.
Men Foroni är också en förkämpe för den rena instrumentalmusiken, detta svåra område som krävde en helt annan slags koncentration än publiken var van vid från sina teaterbesök.
Berwalds instrumentalmusik, komponerad på 1840-talet, får t.ex. ingen uppmärksamhet förrän ett halvt sekel senare.
I början av 1850-talet börjar Foroni att ge symfonikonserter med Kungliga Hovkapellet. I repertoaren finns de stora symfonierna av Beethoven, Mendelssohn (den fjärde, ”italienska” uppförs för första gången i Sverige), Schumann, Haydn m.fl.
Det är intressant att notera, att Haydn på sin tid hade blivit invald i Musikaliska Akademien och som tack för detta skänkt partituret till den f-moll–symfoni som Foroni för första gången framför i Sverige 1853.
Av Foronis egna orkesterkompositioner är den tredje uvertyren speciellt intressant, eftersom den är den tidigaste svenska symfoniska satsen med folkmelodiska motiv. Den tillägnades Otto Lindblad.
Foroni var också framstående som pianist och framträder under sin Sverige-tid även som pianosolist. Detta är en tid då klavervirtuosen som fenomen uppstår och pianoinstrumentet bl.a. på grund av tekniska förbättringar kunde börja konkurrera med orkestern. Foronis egna favoritkompositörer är Beethoven och Chopin. I pianokompositionen Étude melodique, komponerad i Sverige, visar han sig från en betydligt mer poetisk och rent pianistiskt mer delikat sida än någonsin tidigare. Detta fina lilla stycke – avslutar Jan Åke Nilsson – är tydligt inspirerat av Chopin.
Idag är Foroni i det närmaste bortglömd såväl i Sverige som i Italien tack vare de ringa uppgifter som är kända om honom . Detta trots det faktum att han var mycket produktiv under sin korta levnad.
1985 hade Vadstena Akademi en uppsättning av “Berthas Piano”, komedi-vådeville med texter av Barrière och Lorin och musik komponerad år 1855 av Foroni. År 2005 Vadstena Akademi hade en uppsättning av Cristina regina di Svezia. Samma uppsättning framfördes 2008 på Ulriksdal Slotteater Confidence under ledning av Kerstin Dellert för Foronis 150 års dödsdag.
Under de senaste åren har man, i Sverige, spelat in två av hans verk på CD skivor: Ouvertyr Nr. 3 A-dur samt hans Triumfmarch komponerad år 1850 till kronprins Carl med anledning av hans förmälning med Lovisa av Nederländerna.
Kan det vara ett tecken på renässans?
Under de senaste åren har man, i Sverige, spelat in två av hans verk på CD skivor: Ouvertyr Nr. 3 A-dur samt hans opera Cristina regina di Svezia på 2 CD skivor av skivbolaget Sterling.
Ett tecken på renässans?
Man ställer ofrånkomligen frågan: vad hade hänt om Jacopo Foroni fått leva ytterligare några år?
Hur Angelo Tajanis bok ”Från barrikaderna till Kungliga Operan”. 2kronors Förlag.
